Jag känner igen den existentiella ångesten!
Det här var både en dyster och hoppfull tid att vara tonåring och inleda sin politiska aktivitet i. Dyster på grund av kunskapen om mängden vapen och atomvapnen enorma kraft och fruktansvärda konsekvenser. Hoppfull för att det fanns en fredsrörelse spridd över hela Europa som demonstrerade för fred, bakade bullar för fred, skrev insändare för fred och alla möjliga och omöjliga andra aktiviteter för fred.
En fredsrörelse som engagerade människor brett både i väst och öst. Fritt och folkligt byggt i väst, om än säkert med en del infiltration från öst. Inte fullt lika fritt byggd i öst men ändå så stark och folkligt förankrad att det troligen hade varit omöjligt för de kommunistiska diktatorerna att hålla tillbaka engagemanget och viljan till fred.
Vetskapen om att jorden totala utplåning hela tiden fanns där bara några minuter bort var naturligtvis ångestskapande. Var det över huvud taget någon mening att engagera sig och försöka förändra? Skulle vi ändå i snart utplånas totalt?Den stämningen från 1980-talet gör att jag ofta kan känna igen mig i alla dagens unga som, med all rätt, känner en stor pessimism över miljö- och klimatfrågor. De är otåliga över att temperaturen bara fortsätter stiga, väderförhållandena blir allt lynnigare och samtidigt går samhällsförändringen, omställningen, för långsamt i deras ögon. Undergången för både mänskligheter och jorden ligger runt hörnet. Där finns det en existentiell ångest som jag kan känna igen.
Varje generation har nog sin stora fråga som leder till engagemang. För den unga generationen före mig var Vietnamkriget, Palestinafrågan och den internationella solidariteten frågor som engagerade och frustrerade. Inte minst med TV:s hjälp flyttade krig och svält in i vardagsrummen och människors vardag. Reaktionen och kraven på humanism blev starka.
För en del av dem som engagerade sig i internationella solidaritetsfrågor på 1960-talet var det början på ett långt och mycket bredare engagemang. På samma sätt var det för en del av dem som engagerade sig i fredsrörelsen på 1980-talet. Ett engagemang i en sakfråga väckte en önskan om att förändra även andra saker i samhället och gav en insikt om att saker hänger ihop. Globala orättvisor och fattigdom skapar en väldigt dålig grund för att skapa fred.
Jag tror det blir samma sak för en del av de unga som idag engagerar sig i miljö- och klimatfrågor. De kommer att se att saker hänger ihop och söka sig vidare till bredare sammanhang för att påverka hela samhällets utveckling. Allt hänger ihop!
Det är absolut inget fel i att engagera sig i vad som brukar kallas en enfrågerörelse. Tvärtom är det en bra väg in i ett brett och långt engagemang för hela samhällets utveckling. Jag möter i alla partier i riksdagen personer som börjat sitt engagemang i en enskild sakfråga. Det kan vara mot Vietnamkriget, för förskoleutbyggnad, mot kapprustning, för ett naturområde, mot en exploatering, för småföretagande, mot orättvisor på arbetsplatsen. Det är för eller emot en fråga, en stor eller liten fråga. Där föds engagemanget och sedan växer det.
Det blev slut på de stora krigen, om än inte total fred. Det blev slut på kapprustningen och istället nedrustning, om än inte total avrustning. Förhoppningsvis lyckas vi ännu bättre med miljö- och klimatfrågorna och hittar en hållbar balans. Helst lyckas vi inte bara stoppa dagens utsläpp utan också hantera tidigare utsläpp.
BILDEN: Anti-Vietnamdemonstration 1968 i Sydney.
FOTO: The Tribune / SEARCH Foundation CCA 4.0
Senast uppdaterad: fredag 12 april 2024
